Cyklade hit på en isbit
Allting hade frusit igen
Fick sparka upp låset
Tvinga mig ur sängen 30 minuter senare
Svälja kaffet
Allt var täckt av ett tunt lager vitt kallt ludd
De kanske kallar det frost
De kanske kallar det fint
Bara de kallar det nått
De bestämmer - inte jag
Jag tror jag vill resa bort
Det är vad jag säger till alla andra
Har inte bokat något flyg
eller fixat ett visum
för jag har ingen egen längtan
Ingen annan längtan än att komma bort
bort från felen
bort från tystnaden
bort från det som är för svårt
bort från det som jag inte vill, inte kan, inte orkar
till något
men vad
ingen önskan, inget mål, ingen väg, ingen vilja, inget hopp, ingen framtid
Mörker, mörker, mörker
det finns ingen väg
inget ljus
Ingenting för ingen
Inget ur Ingenting
Inget från Ingen
Ingen
Jag cyklade hit på en isbit
Visar inlägg med etikett Dikt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dikt. Visa alla inlägg
onsdag 2 december 2009
lördag 16 augusti 2008
Nuuueeh!
Bred, öppen tom motorväg
En öppen muskelbil
Motorn varvar
Sommaren har inte riktigt tagit slut än
Solen ligger på
Vinden leker i ditt hår
Allting är packat
Vi har allting med oss
Förståndet lämnar vi hemma
Bekymren går oss bi
När trafikljuset slår om
Kan du önska vad du vill
Vår enda skyldighet till livet
Är att leva varje dag
Jag vrider om nyckeln och släpper loss alla band
Hästarna dansar över asfalten
Vår tid är nu
Öppna ditt sinne och låt det omfamna dig
En öppen muskelbil
Motorn varvar
Sommaren har inte riktigt tagit slut än
Solen ligger på
Vinden leker i ditt hår
Allting är packat
Vi har allting med oss
Förståndet lämnar vi hemma
Bekymren går oss bi
När trafikljuset slår om
Kan du önska vad du vill
Vår enda skyldighet till livet
Är att leva varje dag
Jag vrider om nyckeln och släpper loss alla band
Hästarna dansar över asfalten
Vår tid är nu
Öppna ditt sinne och låt det omfamna dig
söndag 15 juni 2008
Spindelns nät
Mellan två glasrutor spinner spindeln sitt nät
Ingen fluga tycks fastnar i dess nät
Tiden går
Spindeln blir gammal och trött
När den skrumpnat ihop till ett stelt skelett
Kommer tillslut ett vilset flygfä som vaknat ur sin vinterslummer
och törnar in i den döde spindelns nät
En fälla lagd av en fallen krigare slår igen
och skördar tyst ett ytterligare ett meningslöst offer
onsdag 23 april 2008
Tystnad
Ett svart hål rivs upp i din tillvaro.
Det drar in dig, men ditt fysiska yttre fastnar i dess osynliga galler.
För det är inte ett sådant svart hål, det är mera som en brunn.
En djup, mörk, brunn.
Ner i brunnen faller din ambition, din vilja, ditt mod, ditt allt.
Sen sluter sig hålet, och ditt tomma skal står kvar i tillvaron.
Full av hål från allt det slitigt ur din själ står du ensammen kvar och stirrar.
Du förmår inte skrika eller gråta, du rammlar ihop.
Hålen på din kropp försöker du dölja. Du täcker dem med kläder, men stilar och med smink. Eller med skägg. Du klistrar en fasad av attityder över hålen, du springer iväg
på aktiviteter så att ingen ska hinna se dem. Eller så smyger du iväg ner i din mörka vrå, men hålen lyser upp mörkret med sitt tomma sken.
Ibland så tar du bort bandagen för en liten stund. Och häller spriten ner i hålen i ett desperat försök att få tillbaka ditt inre. Men lika lätt som du häller i det, rinner det ut på andra sidan. Och lämnar dig åter ekande tom nertyngd av din egen bakfylla.
Du jagar desperat i vardagen efter bitar, ett leende, en kram. Vad som helst får fylla hålen. Vad som helst tar du för att lappa ihop din sargade skäl.
Men även det rinner ur dig.
Vad gör du? Var tar du vägen?
Du vänder dig utåt, och visar dina hål?
Eller kryper in i digsjälv och försvinner.
Eller skiter du bara i den där j-... whatever som dissar dig trots att du älskade henne, skiter i allt vad hon heter, är och totalt misslyckas med, bara totalt vänder dig om och går. Kom inte tillbaka. Börja om, och gör det bra.
Titta framåt, skit bakåt.
Det drar in dig, men ditt fysiska yttre fastnar i dess osynliga galler.
För det är inte ett sådant svart hål, det är mera som en brunn.
En djup, mörk, brunn.
Ner i brunnen faller din ambition, din vilja, ditt mod, ditt allt.
Sen sluter sig hålet, och ditt tomma skal står kvar i tillvaron.
Full av hål från allt det slitigt ur din själ står du ensammen kvar och stirrar.
Du förmår inte skrika eller gråta, du rammlar ihop.
Hålen på din kropp försöker du dölja. Du täcker dem med kläder, men stilar och med smink. Eller med skägg. Du klistrar en fasad av attityder över hålen, du springer iväg
på aktiviteter så att ingen ska hinna se dem. Eller så smyger du iväg ner i din mörka vrå, men hålen lyser upp mörkret med sitt tomma sken.
Ibland så tar du bort bandagen för en liten stund. Och häller spriten ner i hålen i ett desperat försök att få tillbaka ditt inre. Men lika lätt som du häller i det, rinner det ut på andra sidan. Och lämnar dig åter ekande tom nertyngd av din egen bakfylla.
Du jagar desperat i vardagen efter bitar, ett leende, en kram. Vad som helst får fylla hålen. Vad som helst tar du för att lappa ihop din sargade skäl.
Men även det rinner ur dig.
Vad gör du? Var tar du vägen?
Du vänder dig utåt, och visar dina hål?
Eller kryper in i digsjälv och försvinner.
Eller skiter du bara i den där j-... whatever som dissar dig trots att du älskade henne, skiter i allt vad hon heter, är och totalt misslyckas med, bara totalt vänder dig om och går. Kom inte tillbaka. Börja om, och gör det bra.
Titta framåt, skit bakåt.
tisdag 18 mars 2008
lördag 8 mars 2008
Whiskeyn talar genom mig. Den har något att säga.
Episka berättelser om fagra damer, onda skurkar, tappra hjältar och kungariken fyllda med guld.
Men någonstans mellan whiskeyns själ och mina fingrar ebbar berättelserna ut i en känsla av "jag hade något vettigt att säga, men jag glömde bort det".
Litteraturen brukar dock åsyfta till detta som "fyllepoesi", spöken av vett och förstånd brukar hålla dylika tankar borta från bloggposter och whiteboardtavlor.
Men i stridens hätta mellan gott och ont brister världen i två delar.
Sprickan letar sig ner till det allra djupaste, och själen springer lös.
Den fattar pennan, med darriga händer och felande kordination spyr den ut sina outspädda känslor komprimerade i ett kort ögonblick av euforisk lycka och klarsynthet.
Alla de små gömda känslorna springer till liv, ingen ser, ingen lyssnar, ingen kritiserar.
Sen brukar man somna, och vakna nästa morgon och undra vafan man höll på med.
Episka berättelser om fagra damer, onda skurkar, tappra hjältar och kungariken fyllda med guld.
Men någonstans mellan whiskeyns själ och mina fingrar ebbar berättelserna ut i en känsla av "jag hade något vettigt att säga, men jag glömde bort det".
Litteraturen brukar dock åsyfta till detta som "fyllepoesi", spöken av vett och förstånd brukar hålla dylika tankar borta från bloggposter och whiteboardtavlor.
Men i stridens hätta mellan gott och ont brister världen i två delar.
Sprickan letar sig ner till det allra djupaste, och själen springer lös.
Den fattar pennan, med darriga händer och felande kordination spyr den ut sina outspädda känslor komprimerade i ett kort ögonblick av euforisk lycka och klarsynthet.
Alla de små gömda känslorna springer till liv, ingen ser, ingen lyssnar, ingen kritiserar.
Sen brukar man somna, och vakna nästa morgon och undra vafan man höll på med.
Etiketter:
Dikt
tisdag 19 februari 2008
lördag 16 februari 2008
onsdag 6 februari 2008
tisdag 29 januari 2008
Livets strömmar
I dimman drev vi utan vind
Utan riktning förgick vårat hopp
Tanken på skatten suddades ut ur våra hjärtan
Vi var mest sura på varandra
Mången år drev vi
Men en dag drev vi iland
Där sökte vi oss fram med trevande hand
men fann ingenting
När vi gick tillbaka till våran båt
Snubblade vi över någonting
Som vi redan passerat
Vi trodde inte våra ögon, för det var en skatt
Pigga av iver grävde vi hårt
Och slet upp alla bortglömde kistor med glitter och guld
Vi lastade våran båt
Och vinden vände
Men när vi kommit ut från ön
Märkte vi bistert
Att skatten inte kunde bli vår
Båten sjönk under dess tyngd
Vi slängde allting överbord
Våran älskade skatt
För att skutan skulle flyta
Vi grät när vi såg den sjunka mot botten
Vårt enda hopp
Var att havsströmmarna en dag skulle åter föra oss samman
Utan riktning förgick vårat hopp
Tanken på skatten suddades ut ur våra hjärtan
Vi var mest sura på varandra
Mången år drev vi
Men en dag drev vi iland
Där sökte vi oss fram med trevande hand
men fann ingenting
När vi gick tillbaka till våran båt
Snubblade vi över någonting
Som vi redan passerat
Vi trodde inte våra ögon, för det var en skatt
Pigga av iver grävde vi hårt
Och slet upp alla bortglömde kistor med glitter och guld
Vi lastade våran båt
Och vinden vände
Men när vi kommit ut från ön
Märkte vi bistert
Att skatten inte kunde bli vår
Båten sjönk under dess tyngd
Vi slängde allting överbord
Våran älskade skatt
För att skutan skulle flyta
Vi grät när vi såg den sjunka mot botten
Vårt enda hopp
Var att havsströmmarna en dag skulle åter föra oss samman
Etiketter:
Dikt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
