Whiskeyn talar genom mig. Den har något att säga.
Episka berättelser om fagra damer, onda skurkar, tappra hjältar och kungariken fyllda med guld.
Men någonstans mellan whiskeyns själ och mina fingrar ebbar berättelserna ut i en känsla av "jag hade något vettigt att säga, men jag glömde bort det".
Litteraturen brukar dock åsyfta till detta som "fyllepoesi", spöken av vett och förstånd brukar hålla dylika tankar borta från bloggposter och whiteboardtavlor.
Men i stridens hätta mellan gott och ont brister världen i två delar.
Sprickan letar sig ner till det allra djupaste, och själen springer lös.
Den fattar pennan, med darriga händer och felande kordination spyr den ut sina outspädda känslor komprimerade i ett kort ögonblick av euforisk lycka och klarsynthet.
Alla de små gömda känslorna springer till liv, ingen ser, ingen lyssnar, ingen kritiserar.
Sen brukar man somna, och vakna nästa morgon och undra vafan man höll på med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar