Vad är egentligen ditt hem männsika?
Så här den 22:e december, när man gått en cirkel i gräset, sovigt in sängen, täckt golvet med smutsiga underkläder ätigt mammas mat och köpt alla julklappar. Då börjar återigen den där gamla känslan komma krypande. Här är det något som saknas.
Det är inte julstämningen - visserligen ignorerar jag den totalt och tycker det mesta bara är överflödigt (bortsett mat, jag tycker om mat) - det skulle kunna vara den totala avsaknaden av snö (Hallå?! Global uppvärmning och skåne - vad i helvete förväntar man sig egentligen) - Men nej.
Det är den där rotlösa känslan av att "Jag hör inte hemma här längre".
Jag tittat mig omkring, nya hus växer som möggel i en studentkyl, inget är sig likt. Allt är förändrat.
Utom möjligen pudelns kärna.
Jag hatar den här jävla hålan.
Anlednigen är väll mest... nej inte mest... totalt uteslutande: att jag är fullkomligt oförmögen att bibehålla även den lägsta och mest fundamentala form av kommunkation med folk som jag kände här en gång i tiden. Att åka till Lund är som att åka till random stad med sin familj och ta in på hotel. Man gör lite roliga saker, äter middag tillsammans, tittar på Kalle Anka tillsammans, firar jul osv. Men that's it.
Inte för att Linkan är speciellt anorlunda. I öde-ryd hade jag bara suttigt på mitt rum, spelat, kanske pluggat lite. Jag är fortfarande lika brutalt oförmögen att uppehålla kommunikation med andra mänskliga varelser som jag antingen:
A) Inte springer på och träffar fysiskt.
B) Av olika anledningar (sektionsaktiviteter/skoljobb) måste prata med.
Jag skulle behöva en hel sambandspluton för att se till att jag pratade med folk.
Men ok, varför skulle jag sitta och dum-prata med folk?
Jag menar, varje gång jag försökt hålla en förfest, eller annan random aktivetet så vem dyker upp? Typ... Oscar plus annan random person. <3
I mina ögon är jag bara ett random low-life som folk bemödar att prata med om jag oturligt (för dem) nog springer på dem och trycker mitt politisk inkorrekta arsle rakt upp i näsan på dem.
Många gånger känner jag mig regelrätt utstött, diskrimenerad, ogillad och rentav hatad.
Många gånger vill jag bara ge upp, skita i allting, packa mina grejer och åka... till vad?
Jag har svårt att tänka mig en bättre tillvaro än den jag lever i.
Men ska det verkligen behöva vara så här?
Ska jag behöva kompromissa migsjälv bara för att något fån med ett mindervärdeskomplex så omfattande att det sväljer planeter och böjer av ljus ska acceptera mig?
"Nej" säger självklart jag. Och förhoppningsvis alla andra förtappade självar som läser. Men vem fan - mer än migsjälv - gör verkligen det?
Är jag verkligen den där sista utdöda idioten som går min egen väg - JA
Oavsett vad det kostar mig - JA!
Oavsett konsekvenserna - JA!!
För att konsekvenserna drabbar inte mig, de drabbar dig!!!!!
GE MIG LIKA PLATS!
GE MIG LIKA RÄTT!
GE MIG ACCEPTANS!
ELLER LÄGG ER NER PÅ MARKEN I ETT LÅNGT FINT LED!
För det gör det lättare för mig NÄR JAG RÄTTMÄTIGEN KÖR ÖVER ER!!!!!!1111oneelevenone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar