Du tror du kan springa.
Springa iväg, långt, långt bort.
Krypa ner i ett hål i ett fjärran land.
Och gömma dig.
Glömma allting som hänt, hoppas att alla glömmer dig.
Men ingen glömmer. Allra minst demonerna.
De står utanför min port, följer mig i mörkret.
Jag hör deras fotsteg i skuggorna.
Deras ögon lyser i mörkret.
Om natten hör jag deras skrik.
Det skär i hela kroppen.
I dina drömmar ser du scenerna blixtra förbi.
Du kommer ihåg platserna, ansiktena, den sårade blicken i ögat.
Smärtan du orsakade, förälskelsen som du svek.
Dammen av tårar som du sprängde upp.
Såren som skar upp i ditt undermedvetna.
Som aldrig läkte, som fortfarande blöder.
Om nästa ord vore mitt sista.
Så må det vara det här:
Förlåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar