Det är ett kallt konstaterande jag gör när en tår rullar nerför min kind.
Jag har saknat de vida öppna slätterna.
Jag har saknat Lund.
Jag har saknat mina föräldrar, att helt kravlöst få känna sig älskad. En kram på morgonen utan att behöva känna att man tränger sig på eller raserar någons dag.
Jag funderar litegran över om jag verkligen skulle bestält en returbiljett.
Eller åkt tåg över huvudtaget?
Jag kunde likgärna gått till statoil, hyrt en skåpbil (eller en lastbil om jag så velat), packat ihop alla mina saker, sagt upp lägenheten, kramat korridoren farväl åkt iväg för att aldrig komma tillbaka.
Jag kan dock inte med rent samvete påstå att det i längden är någon skillnad mellan Linköping och Lund. Same shit, different name.
Jag har i alla fall flera eldsjälar att hänga med i Skåne än i Lkpg.
Och jag saknar judon...
Men judo finns i Linköping också.
Sen finns det ingen Kognitionsvetenskaplig utbildning på grundnivå i Lund - bara en mastersutbildning (som jag inte har så stor koll på... får fråga Stefan om den).
Linköping känns för övrigt just nu som högstadiet all over again.
Jag vet inte riktigt hur jag alltid lyckas med att skapa dessa loopar av relationer som bara går och skiter sig hela tiden.
Det är inte kul, det är inte bra (det är framförallt inte rätt!) och varenda försök till att fixa det leder bara till att det blir värre. Jippie
Jag skiter i allt vad social aktivietet heter på ett tag framöver... "Om man vill veta om godtycklig person/grupp verkligen älskar en, så låter man dem gå och ser om de kommer tillbaka".
Det vill säga om någon vill ha med mig att göra, så antar jag hädanefter att de drar med mig. Annars tränger jag mig bara på och allt faller ner i samma brunn igen.
Nog ältande av problem, nu ska jag ta det lugnt och sammla krafter inför återresan... kommer behövas
Visar inlägg med etikett Självömkan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Självömkan. Visa alla inlägg
torsdag 5 april 2007
söndag 1 april 2007
Orka
Jag sitter tyst och stirrar rakt in i min skärm.
Igår - eller nej, det var idag... för en 21 timmar sedan eller så - skrev jag ett inlägg, men jag känner inte för att posta det.
Jag känner egentligen inte för att skriva någonting, men liktväl förbaskat gör jag det endå.
Här sitter jag mest och för fälttåg mott ovisshet och trisstes, försöker hitta på saker och aktivera mig. Väntar på att hela världen bara ska lösa sig.
Men det kanske hjälper endå, att bara planlöst sätta sig ner och skriva ner vad man tycker och tänker för tillfället. Det är som att ens innersta förtryckta tankar lyckas ta sig förbi alla filter och försvarsmekanismer såfort man bara sätter sig ner och skriver om dem. För inte hade man satt sig ned och tänkt rakt upp och ner om man velat ta itu med dem. Nej, då hade man genast börja städa, eller sitta och vänta på att någon ska börja prata med en på IRC eller MSN. Men det händer aldrig - konstigt du pratar ju för fan inte med någon annan heller DUMFAN! /Samvete.
Nej, jag gör verkligen inte det. Varför? För att du är feg? För att du bara är så jävla rädd för allting? Förbannade mask! Res på dig!
Det är väll just det. Rädsla. Feghet. Något som alla bär inom sig.
Jag gömmer mig bakom det faktum att "Näääää, har ändå inget att prata om, varför bry sig".
Det stämmer i alla fall. Jag kan verkligen inte prata om absolut INGENTING. Det är totalt helt jävla omöjligt. Jag kan inte se ett syfte med en konversation att man bara ska kallprata... går bara inte. Nu känner jag mest bara för att skita i allting, stänga av datorn och gå och lägga mig.
Och fortsätta bara vänta på att allting ska lösa sig...
Men, nehej... jag fortsätter skriva. Helt själviskt fortsätter jag skriva. Erkännande! YES!
Inte för att någon annan ska ha något att läsa - nej.
Enbart för att jag ska kunna ordbajsa ut mina svamlande osammanhängande resonemang och psykologiska självanalyser.
Och därigenom hitta en väg ut.
Jag vill inte vara så här. Jag är inte migsjälv. Jag är inte den här människan egentligen. Jag... jag vet egentligen inte varför. Det är som något inom mig, som ligger förtryckt i dvala bara vill komma ut. Som är trött på att mitt eget mesiga jag bara hankar mig fram och låter allt och alla styra och ställa över mig.
Och jag behöver verkligen det.
Jag ska inte acceptera att bli behandlad som skit. Jag ska inte tollerera att *folk* inte kan vara ärliga mot mig. Jag ska inte vara den där ensama taniga lilla fjanten som står ensam högst upp på barikaden och försöker göra mig hörd över folkmassan. Hela folkmassan borde stå bakom mig. Och stödja mig.
Just nu känns allting som ett enmans korståg för sanningen och ärligheten.
Att jag ensam i en öken utan slut irrar runt och försöker hitta ut
(Nationalteatern referens, inkassera 200 proggpoäng)
För det känns inte rätt. För det är inte rätt!
DET ÄR FEL!
Och det är INTE MITT FEL!
Jag ska helt plötsligt få lida för allting, för något jag inte förstår, för något ingen vill förklara för mig.
Och jag orkar verkligen inte med det.
Etiketter:
42,
Folk,
Problemlösning,
Självömkan,
Uni
Grupptryck
Bah!!
Oavsett hur genomruttet någonting är, så finns det alltid något gott i det.
Att det nu skulle finnas något gott i grupptryck har jag svårt att förstå, men det ger väll sig med tiden.
När jag sitter här och skriver i den sent förlupna före detta lördagskvällen (som nu blivigt tidig söndag natt) upptäcker jag att det blivigt den 1:a april. Lol. Vilket skämt. Blogg? Jag? Skulle aldrig hän... fan
Men vem vet, kanske leder det till något gott. Jag kanske lyckas ventilera mig själv och minska på det kokande övertryck jag går och bär på. Eller rent utav blir kompis med migsjälv.
Hur det nu ska gå till. Eller så blir jag bara omåttligt impopulär med mitt sarkastiska och ironiskt svartmålade ordbajs.
Only time will tell.
Oavsett hur genomruttet någonting är, så finns det alltid något gott i det.
Att det nu skulle finnas något gott i grupptryck har jag svårt att förstå, men det ger väll sig med tiden.
När jag sitter här och skriver i den sent förlupna före detta lördagskvällen (som nu blivigt tidig söndag natt) upptäcker jag att det blivigt den 1:a april. Lol. Vilket skämt. Blogg? Jag? Skulle aldrig hän... fan
Men vem vet, kanske leder det till något gott. Jag kanske lyckas ventilera mig själv och minska på det kokande övertryck jag går och bär på. Eller rent utav blir kompis med migsjälv.
Hur det nu ska gå till. Eller så blir jag bara omåttligt impopulär med mitt sarkastiska och ironiskt svartmålade ordbajs.
Only time will tell.
Etiketter:
42,
Självömkan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)