Visar inlägg med etikett Folk. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Folk. Visa alla inlägg

söndag 1 april 2007

Orka



Jag sitter tyst och stirrar rakt in i min skärm.
Igår - eller nej, det var idag... för en 21 timmar sedan eller så - skrev jag ett inlägg, men jag känner inte för att posta det.
Jag känner egentligen inte för att skriva någonting, men liktväl förbaskat gör jag det endå.
Här sitter jag mest och för fälttåg mott ovisshet och trisstes, försöker hitta på saker och aktivera mig. Väntar på att hela världen bara ska lösa sig.
Men det kanske hjälper endå, att bara planlöst sätta sig ner och skriva ner vad man tycker och tänker för tillfället. Det är som att ens innersta förtryckta tankar lyckas ta sig förbi alla filter och försvarsmekanismer såfort man bara sätter sig ner och skriver om dem. För inte hade man satt sig ned och tänkt rakt upp och ner om man velat ta itu med dem. Nej, då hade man genast börja städa, eller sitta och vänta på att någon ska börja prata med en på IRC eller MSN. Men det händer aldrig - konstigt du pratar ju för fan inte med någon annan heller DUMFAN! /Samvete.

Nej, jag gör verkligen inte det. Varför? För att du är feg? För att du bara är så jävla rädd för allting? Förbannade mask! Res på dig!
Det är väll just det. Rädsla. Feghet. Något som alla bär inom sig.
Jag gömmer mig bakom det faktum att "Näääää, har ändå inget att prata om, varför bry sig".
Det stämmer i alla fall. Jag kan verkligen inte prata om absolut INGENTING. Det är totalt helt jävla omöjligt. Jag kan inte se ett syfte med en konversation att man bara ska kallprata... går bara inte. Nu känner jag mest bara för att skita i allting, stänga av datorn och gå och lägga mig.
Och fortsätta bara vänta på att allting ska lösa sig...

Men, nehej... jag fortsätter skriva. Helt själviskt fortsätter jag skriva. Erkännande! YES!
Inte för att någon annan ska ha något att läsa - nej.
Enbart för att jag ska kunna ordbajsa ut mina svamlande osammanhängande resonemang och psykologiska självanalyser.
Och därigenom hitta en väg ut.
Jag vill inte vara så här. Jag är inte migsjälv. Jag är inte den här människan egentligen. Jag... jag vet egentligen inte varför. Det är som något inom mig, som ligger förtryckt i dvala bara vill komma ut. Som är trött på att mitt eget mesiga jag bara hankar mig fram och låter allt och alla styra och ställa över mig.
Och jag behöver verkligen det.
Jag ska inte acceptera att bli behandlad som skit. Jag ska inte tollerera att *folk* inte kan vara ärliga mot mig. Jag ska inte vara den där ensama taniga lilla fjanten som står ensam högst upp på barikaden och försöker göra mig hörd över folkmassan. Hela folkmassan borde stå bakom mig. Och stödja mig.
Just nu känns allting som ett enmans korståg för sanningen och ärligheten.
Att jag ensam i en öken utan slut irrar runt och försöker hitta ut 
(Nationalteatern referens, inkassera 200 proggpoäng)
För det känns inte rätt. För det är inte rätt!
DET ÄR FEL!
Och det är INTE MITT FEL!
Jag ska helt plötsligt få lida för allting, för något jag inte förstår, för något ingen vill förklara för mig.

Och jag orkar verkligen inte med det.