han försökte sova
men sömnen infann sig inte
han kände sig sig fortfarande oändligt rastlös
han ville ut
han saknade sin skog
de tidigare kvällarna innan han så desperat flytt hals över huvud
hade han ofta varit ute och gått om nätterna
det fanns ett motionsområde precis invid ghettot
där växte riktiga träd, det var obelagda gångvägar och dåligt upplyst om nätterna
precis vad han behövde
det var sällan han såg någon annan människa när han var ute och gick
det var bara han
mörket
och träden
det var de närmsta terapi han kunde komma
utan att låta någon separera delar av hans hjärna med ett trubbigt föremål
eller gå bärsärkargång med ett godtyckligt automatvapen
men det var han egentligen alldeles för feg för
dock var det inget han erkände för sig själv
eller ens viljan att göra det
skogen var den perfekta terapeuten
den lyssnade
ställde inga frågor
och han fick gråta hur länge han ville
ibland gick han längs de mörka motionsslingorna
ibland gick han in bland träden
ibland satte han sig ute i gräset på fotbollsplanen och tittade upp på den bleka stjärnhimmlen
efteråt brukade det kännas bättre
bortsett promenaden tillbaka till lägenheten
ofta funderade han lite över vad som skulle hända om han gått åt andra hållet
gått och aldrig vänt om
skulle han klara ett liv på rymmen?
skulle han överleva?
samtidigt ställde han sig också frågan, skulle han klara ett liv i galenskap?
bloggen gav honom ingen ro
han gick till sängs igen
och saknade sin skog
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar