Jag är en av dem som slavar på kung Keops pyramid,
det är vi som jobbar nere invid foten.
Och vi sliter och vi svettas, för att inte tappa tid.
Det är synd om dem som inte fyller kvoten
Återigen sätter jag min fot nere i gruvan.
Jag slås med en gång att allting är sig likt,
efter första rasten känns det som jag varit borta i en vecka och inte ett år.
Det är skönt på ett sätt.
Att bara koppla bort verkligenheten och skyffla plåt i ett par timmar.
Någon riktig meditation blir det dock aldrig tal om, bullriga maskiner, gnälliga chefer och de där förbannade praoeleverna de grävt fram ur Radio Kristianstads mörkaste hörn som sitter och håller låda på P3/P4 natten igenom sätter stopp för det.
Men det är endå skönt på ett sätt.
Det är min fjärde sommar nu. Det märks.
Allra mest på jarongen som går under rasterna. Att jag inte sitter tyst och rodnar utan kastar mig rakt ut i den korseld av grova skämt som enbart ett nattskift i en sliten verkstadsindustri kan frambringa, (Inte för att jag själv kläcker ur mig en massa obsceniteter). Den mest intellektuella tankegången som observerats är frågan om vegeterianer äter snorkråkor.
Man ska inte sticka under stolen att det ibland är väldigt grova skämt som flyger, men samtidigt är det endå med ett stort hjärta som alla garvar.
Långa dagar, enformiga arbetsuppgifter, sömnbrist och en våg av gräspollen.
Det är endå skönt att veta att studierna väntar tills hösten, för en längre tid orkar man inte med.
Det är dock till en annan gruva som vi då återvänder till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar