torsdag 5 april 2007

Borta bra men [himhimma] bäst

Det är ett kallt konstaterande jag gör när en tår rullar nerför min kind.
Jag har saknat de vida öppna slätterna.
Jag har saknat Lund.
Jag har saknat mina föräldrar, att helt kravlöst få känna sig älskad. En kram på morgonen utan att behöva känna att man tränger sig på eller raserar någons dag.

Jag funderar litegran över om jag verkligen skulle bestält en returbiljett.
Eller åkt tåg över huvudtaget?
Jag kunde likgärna gått till statoil, hyrt en skåpbil (eller en lastbil om jag så velat), packat ihop alla mina saker, sagt upp lägenheten, kramat korridoren farväl åkt iväg för att aldrig komma tillbaka.
Jag kan dock inte med rent samvete påstå att det i längden är någon skillnad mellan Linköping och Lund. Same shit, different name.
Jag har i alla fall flera eldsjälar att hänga med i Skåne än i Lkpg.
Och jag saknar judon...
Men judo finns i Linköping också.
Sen finns det ingen Kognitionsvetenskaplig utbildning på grundnivå i Lund - bara en mastersutbildning (som jag inte har så stor koll på... får fråga Stefan om den).

Linköping känns för övrigt just nu som högstadiet all over again.
Jag vet inte riktigt hur jag alltid lyckas med att skapa dessa loopar av relationer som bara går och skiter sig hela tiden.
Det är inte kul, det är inte bra (det är framförallt inte rätt!) och varenda försök till att fixa det leder bara till att det blir värre. Jippie
Jag skiter i allt vad social aktivietet heter på ett tag framöver... "Om man vill veta om godtycklig person/grupp verkligen älskar en, så låter man dem gå och ser om de kommer tillbaka".
Det vill säga om någon vill ha med mig att göra, så antar jag hädanefter att de drar med mig. Annars tränger jag mig bara på och allt faller ner i samma brunn igen.

Nog ältande av problem, nu ska jag ta det lugnt och sammla krafter inför återresan... kommer behövas

2 kommentarer:

Gro sa...

Visst vill man att omvärlden ska älska en för den man är? Villkorslöst. Att de ska vilja vara med en och tycka om en, även när man är sur och arg, bara för att man är just JAG. Och det är alltid lika smärtsamt att inse att så inte är fallet - att man måste kämpa för och förtjäna sin kärlek. Gång på gång på gång. Men det är faktiskt så det funkar. För vi går alla och är så självuppfyllda av våra egna problem och våra egna önskningar om att bli omtyckta, att man kanske inte alltid behandlar sina medmänniskor med den kärlek de förtjänar - eller inte förtjänar, men ändå skulle må bra av att få. Jag hoppas att du hittar din tillvaro, oavsett om det blir i Lund eller Linköping. Men glöm inte bort att man måste kämpa - hela tiden. Och så vill jag avsluta med en gigantisk KRAM från mig till dig.

Ugga sa...

Du har så rätt Gro!
Jag föredrar en ärlig kamp med alla kort på borden - men i krig och kärlek är alla medel tillåtna.
Ska verkligen inte ösa mera kärlek över falska profeter och ryggradslösa amöbor. De kan fortsätta leka sin egna sociala undergång.