Det fick vara nog
Nog med skränande, ojkande, skuldgivande toner, "men det här måste du ju fixa"
Telefonen fick dö. Tvärdö. Inte helt. En dusch först. Sen dog den
Jävla bygge de där Nokia telefonerna.
Det var inte direkt den första telefonen som rök heller. Tredje tror jag
Första rök för att jag aldrig fick svar från någon dum brud.
Räckte väl inte till, inte formulera fina SMS, inte tillräckligt fejkad självsäkerhet brun-utan-sol-brun, fel fritidsintressen. Totalt värdelös med andra ord. Så var det förmodligen andra gången telefonhelvetet fick äta hammare. Jag minns faktiskt inte längre. Den hade fått fara i väggen, och golvet, ett antal gånger. Det var nog en brud andra gången också. Samma story. Duger inte
Tredje gången var det mor. Som gnällde, och tjatade en gång för mycket. Fel sätt, fel tid, lyssnar inte. Slutat jobba, städat huset fyra gånger, bakat tre bröd, matlådor tills vintern kommer. Och så sonen som ska TERRORISERAS lite. Få lite DÅLIGT SAMVETE och känna sig lite TOTALT JÄVLA VÄRDELÖS. Då kommer fanskapet säkert TA SIG I KRAGEN, KLIPPA SIG, GÅ TILL TANDLÄKAREN och SKAFFA SIG ETT JOBB.
Så telefonen dog. Facebook åkte bort. Alla chatter av bort och försvinn.
Ungefär 24 timmar senare knackar polisen på och undrar om jag tagit livet av mig än.
Nej inte alls, jag vill bara inte veta av den här förbannade skitvärlden längre som inte gör annat än pissar och bajsar och hatar mig och trycker ner mig och får mig att må dåligt. Nej konstapeln, jag ska inte ta livet av mig. Jag vill bara vara ifred ett tag.
Ett bra tag
Det är en vecka nu snart.
Idag var nästan som vanligt. Bortsett från att jag inte pratade med någon. Men det gör jag ändå inte. Så det spelar ingen roll. Vem vill prata med mig? Som jag vill prata med?
Nej just precis det, ingen. Konstigt att ingen vill det? Jag är inte direkt trevlig när allting är så här
Skit
Kan inget
Vill inget
Värdelös i varenda möjliga tänkbara aspekt
Tro mig, ni VILL INTE ha med mig att göra.
Oftast rent allmänt
Framförallt inte nu, eller när allt är så här... värdelöst.
Det här är inte en depression.
Det här är en total oförmåga att hantera skit, motgångar, fel, brister, konflikter, problem, otillräcklighet, det-finns-alltid-en-större-fisk, livet.
Det blir tryck, irritation, hat, ilska, självförakt med mera
Allting, vänds inåt och blir extremt själv destruktivt.
och så kan jag inte sova (hitta ett jobb, partner, frid, vänner etc.)
Om skriva fungerar vet jag inte
Alkohol fungerar inte
Randomligga fungerar inte
Skitjobb fungerar inte
KBT/Mindfullness är skit och fungerar inte - annat än att jag promt kan rättfärdiga med att ta bort alla element ur min vardag som inte är snällt mot mig - dvs ALLT och ALLA
Imorgon ska jag försöka få kontakt med sjukvården. De har säkert gått på semester hela högen och kommer skratta åt mig. Men försöka måste man. Det är bara när man slutat försöka och gett upp som man har misslyckats till 100%
(jag har ett berg med 99% misslyckanden)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar