Något fattades
De vanliga misstänkta stod likgiltigt uppradade i ett kalt rum
Med tomma, döda blickar stirrade de mot spegelfönstret
De visste att de var oskyldiga hela högen
Vattentäta alibin
Ingen brydde sig
En av dem kliade sig i nacken, munnen var lite torr
Om fem minuter skulle de få gå igen
Samvetet stod på andra sidan spegelfönstret och tittade tillbaka på dem med samma tomma och likgiltiga blick
Ja
Men nej
Det var definitivt något som var fel
Men om det var samvetet som skulle stå där på polisstationen som huvudvittne kunde samvetet inte svara på
Något var fel i systemet, inga arga mail i inboxarna, inga inkassokrav, ingen bakfylla
Något var bara fel
Ensamheten och oproduktiviteten hade vattentäta alibin
Det kunde inte vara dem
Samvetet stod kvar
Tyst
Den trötta kommissarien suckade djupt yttergligare en gång till
Men samvetet kunde fortfarande inte peka ut vem det var som fick hela systemet att skälva
Samvetet skakade på huvudet och gick skamset ut i den unkna korridoren, tog omvägen runt kaffeautomaten och tröstade sig med random svart sörja på vägen hemåt
Kommissarien tog av sig sin mössa och torkade svetten ur pannan, stapplade fram till mikrofonen och morrade åt de numera friade männen att gå hem
Kommissarien suckade åter djupt och stirrade ner i sitt anteckningsblock
Skulle bli en lång natt igen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar