torsdag 16 april 2009

Det här ska vara ett vackert inlägg om kontext, egentliga känslor och avslutas med några vackra tankar

Det värsta med allting är att känna att man inte räcker till för det man vill
Gäller mycket
Otillräcklig

"Ge mig en ny uppgift
Typ, skura soptunnor eller något - ungefär"

Hur kul är det att säga till sig själv på en skala?

Jag kan försöka att vara lite filosofisk... och inte så förbannat emo
Inte för att det i realiteten utgör någon förmodad skillnad

Jag tänkte skriva en lite eloge till min tidigare Anonyma kommentator.
Tack
Du får gärna höra av dig igen, det gör vardagen lite lättare ibland.
Kanske ge sig själv till känna? Eller är det renutav dig som jag sjunger ut min längtan för? Eller förbli anonym

Vad tur att min mor inte läser... det spelar kanske ingen roll. Jag pratar nog mer problem med mor än med min blogg. Stackars internet

Men det är nog det värsta
Man vill för mycket, passar inte, är fel
Rätt person vid fel tidpunkt kanske?
Sen sitter man där brännmärkt för resten av livet och ältar samma saker till dödadagar och försöker komma på vad som gick fel och vad man kunnat göra annorlunda

Är det bara jag som grubblar och gnäller så förbannat
Eller är alla andra bättre än mig på att verka coola och strunta i sina problem?
Det kan bero på tillgången till de egna tankarna,
hur ser egentligen jag ut?
Jag menar, det är i stort jättesvårt för mig
Att representera mig själv från någon annans perspektiv
För det första har jag inte tillgång till deras utgångspunkt, hur de egentligen är
Sen vet man inte hur de ser på en själv
Vad som syns och spelar roll

När ska jag nå mitt mål
En evig strävan mot att kunna vara mig själv
Eller illusionen av mig själv kanske?
Det är fett jobbigt att inte våga
Jag ser dig, sen försvinner jag ner i ett svart hål av "jag kan inte, jag vill inte, jag vågar inte, jag duger inte, inte, inte inte inte inte..."

Men vi kanske är för rädda för varandra?
Jag är rädd för dig
Jag önskar att du inte var så rädd för mig, för jag vill dig inget illa
Jag skyller på det och går och gömmer mig bakom mina gardiner, min skärm...

Det här är säkert jättedumt att skriva
Kanske ytterligare en sak i mängden av saker jag ångrar att jag gjort
Mot dig, mig själv och många andra.

Jag hoppas att att jag en dag inte ska behöva ångra att jag sa vad jag egentligen kände...

1 kommentar:

Anonym sa...

Vem är det du sjunger ut din längtan för? :)