fredag 27 juni 2008

Dagen efter

Nu funkar äntligen datorn som den ska (nästan)
Det integrerade ljudkortet är fortfarande bajs (eller ja, drivrutinerna vill inte bli installerade)
Så jag köpte ett extern ljudkort i USB format, hyffsat praktiskt.

Idag fyllde min bror 20
Han får en avsevärt trevligare 20-årsdag än vad jag hade
Min spenderasdes i en lastbil harvandes längs random europaväg mitt i den värsta snöstormen som småland skådat de senaste 10 åren (eller nått)
Det var i lumpen - en fredag - i slutet på en fältvecka. Vi hade byggt bro utanfär Knäred (som ligger utanför Halmstad ungefär). Snöstormen fortsatte hela dagen, så bussen hem höll på att fastna i världens långtradarkö. Men busschaffören hittade en annan väg runt, så vi blev bara 1½ timme försenade.

I varje fall så kommer sleiten (släkten) imorrn o då blir det fest av. Förmodligen det enda festade för min del innan det bär av till linkan igen. Det är en av anledningarna till att jag hatar den här förbannade öde akademiska bonnahålan. Jag har verkligen tappat kontakten med alla känns det som, visst, man skriver på facebook ibland och kanske tar en fika. Men det vardagliga sociala umgänget känns som ett fenomen som enbart kan existera på en korridor i Linköping. Man måste ringa först, man måste boka tid man, man måste skynda sig, man måste skärpa sig, man måset komma in...
Att ta reda på någon är först världens jävla projekt, sedan bestämma vart man ska gå och när. Förfest? och kommer man ens in?

Man saknar lätt spontaniteten i "kom så drar vi till HG och tar en öl" eller "kom hit och lira lite Rockband", "Ska vi glo på en rulle och beställa pizza?", "Jag har bakat bröd, vill du provsmaka ;)?" eller "Klockan är halv tolv, men vilken vacker måne det är ute, ska vi ta en promenad i månskenet?".

Jag ser ingen framtid i den här hålan. Jag vet inte om jag ens kan se någon egentlig framtid i Linköping. Eller över huvud taget.
Förmodligen så stirrar jag mig blind av rädslan att ett av mina miljoner krav på arbetsgivare, bostad, bil, familj och vänner inte ska uppfyllas. Att jag är rädd över att ingen kommer anställa mig, att jag tillslut hamnar på något sunk-stats-jobb eller omoraliskt storföretag. Givetvis så glorifierar jag även spontaniteten i Linköping, många kvällar spenderas mest stirrandes på det kalla skenet från min datorskärm, ensam. Man drömmer lätt bort sig och fantiserar vad alla andra håller på med.
De flesta sitter nog och gör samma sak.

I och med det nya datorinköpet har jag tagit igen en del spelade.
Men det är inte spelet isig som är anledningen till att - i varje fall jag - spelar så mycket.
Det är den sociala kontakten man får, stunderna man upplever och minnena man får.
Ibland när vi "gammlingar" tröttnad på alla aimbot ADHD ungar brukar vi sitta och prata gammla minnen. Om hur gran körde över en civilist på en grekisk ö med patrian. Eller den gången jag sköt ner engens A10 med en RPG raket (vilket han *alltid* förnekar... men det hände! (Det står på internet, alltså måste det vara sant!!111))
Så den här investeringen är egentligen inte ytterligare en asocial återvändsgränd, utan ett försök att få lite kontakt med nytt folk. Vissa av oss passar inte in eller får inte vara med i alla roliga sociala upptåg. Men vi finns likväl och har lika stor rätt till allting som ni andra tar för er och tar för givet. En dag kanske vi slår tillbaka, tänk. Den dagen då alla kunde få lika mycket uppmärksamhet och kärlek.
De riktigt hårda uppmärksamhetsknarkarna hade förmodligen förgåtts på två röda sekunder. Jag kunde vara lika kall och ignorant och inte bry mig. Men samtidigt ser jag ingen möjlighet att alla individer kan sam-existera. Om alla ändrar sig ja, men är det då samma människor? Har vi rätt att hjärntvätta individer bara för att de ska passa in i våran utopi? Har vi endå inte tillräkligt med plats i samhället för alla individer? Hos moder Svea får alla barn leka. Eller är det bara en fråga om att hitta sin egen vrå av världen? Någonstans...
Kanske är det därför jag ibland väljer att använda världens största nätverk till att hitta jämlika?
För att Campus Valla och SJ inte räcker till för att jag skall kunna nå ut.
Likväl kan jag också erkänna att jag är likvärdigt asocail, introvert och bitter. En del saker kan man självklart göra annorlunda. Men jag tycker inte det ska behövas, vissa saker borde man kunna ta för givet. Men så säger väll alla och egentligen så kan man inte det. Inget. Vi kan inte ta något för givet. Alls.
Vi ses imorgon bloggen....
Kanske

2 kommentarer:

farbrormalin sa...

Hm, jag har för mig att jag har försökt kommentera det här inlägget tidigare, men tydligen funkade det inte. Jag minns dock inte vad jag skrev, men jag hintade nog lite om att jag kände igen citatet med månen. :)

Jag håller i vilket fall med om att det är roligt att hitta på spontana saker med vänner.

Ugga sa...

Bättre sent än aldrig :)