tisdag 14 augusti 2007

Om ensamhet

Jag har spenderat två veckor, hemma, helt ensammen.
Det är något jag inte är speciellt förtjust i, det märks.
När allt är tomt och tyst omkring mig, så fyller jag ut tomrummet själv.
Jag hallucinerar inte, jag målar upp situationer med lös verklighetsförankring för mitt inre och pratar. Eller inte pratar, snarare skäller ut, ger order eller bara står och skriker. Jag hoppas ingen behöver höra det. Någonsin.
Det är de mörkaste tankar om framtiden som träder fram, problem som aldrig finns, situationer som är väldigt osannlika. Och allting handlar om hur folk vill mig illa. Inte fysiskt, men som om de gör allt för att göra min vardag till ett helvete.
Jag agerar ut mina mörkaste fantasier om min omgivning, med migsjälv som manusförfattare, regisör, aktör och publik. Det kan bara gå åt helvete.

Jag målar upp en verklighet för migsjälv som inte finns. Den kan inte finnas, folk kan bara inte hata mig så mycket och verkligen inte varenda människa.
Det är svårt att beskriva i ord. Eller få en vättig läsbar struktur på den orkan av förvirrade svarta tankar som far omkring.

För att konkretisera så kan man kortfattat beskiva det som fantasier inspirerade från en förtryckt ungdom med situationer och aktörer från nutiden.

Jag måste bort från den här jävla hålan

Inga kommentarer: